No story lives unless someone wants to listen

12 Augusti 2009 - Jag hade cyklat klockan halv nio ifrån blåa kiosken tillsammans med de vänner jag hade med mig från min gamla klass & Annie som precis flyttat till Blåsut, kvart i nio stod vi utanför den stora orangea byggnaden tillsammans. Det satt ett killgäng ett bord lite längre bort och det satt en kille i grön tröja där och jag tyckte han var det finaste jag sett (han som blev min pojkvän 1 månad och 16 dagar senare). De lärare vi skulle ha gick runt i tröjor med orden LÄRARLAG ÅR 6 och en kvinna med en sådan tröja  (hon som skulle bli den enda lärare som stannade i alla fyra år) kom fram och sa "Hej, ska ni börja sexan?" till mig och mitt gäng. Sen blev vi visade upp till de klassrum och i de grupper vi skulle stanna i hela året. Hamnade i en grupp där jag inte kände någon (3 personer i den gruppen kallar jag för bästa vänner idag) och undrade hur jag skulle överleva dessa år.

 

 

20 Augusti 2012 - Jag, Annie och Alice (vi var de sista som var kvar av de som cyklat tillsammans första dagen) hade cyklat tillsammans kvart i nio (eftersom vi hade lärt oss att det bara tog en kvart att cykla). Kvällen innan hade jag skrivit "imorgon börjar jag det sista året någonsin på fridaskolan. sista året i den tryggheten som finns i min klass. sista året." på min blogg, och när jag cyklade in på skolgården tänkte jag "andas in detta nu Lovisa, det är sista gången". Felicia kom springande mellan alla nya sexor, skrek "LOVISA!!" och hoppade in i min famn med en sån kraft att vi tillsammans ramlade baklänges och hamnade på rygg. Vi började skratta och jag sa "Haha det är så vi gör det". Min mentor (han som räddade mig från att helt totalt sabba alla mina betyg i 8:an) kom fram, skrattade och sa "Välkomna tillbaka!". Sen sa vi hej till alla våra vänner, pratade om saker som hänt i sommar och va så himla glada över vår Europaresa till Frankrike som skulle ske fem veckor senare.

Den dagen började det sista året med tryggheten som finns i vår klass, och idag slutar det.