No story lives unless someone wants to listen

Såhär är det: man sitter hemma dödstrött och lockar håret, och man är inte taggad överhuvudtaget. sen cyklar man till tåget och önskar istället att man låg i sin säng. Sen sätter man sig på tåget och träffar sin bästa vän en station senare och så känner man sig som ett as för man vet att hon har sett fram emot detta så länge medans du önskar att det redan var över. Sen kommer man fram till Göteborg, köper cheese som man sen äter på spårvagnen mot slottskogsvallen. Sen kommer man fram, ser den jävliga kön och tänker att vi kommer aldrig få värdiga platser i detta hav av människor. Sen träffar man två gamla vänner som står långt fram i kön och så ställer man sig med dom för det skulle ta två år att ta sig till slutet av kön. Sen börjar insläppet, så går man, man går med snabba steg för man kan nog faktiskt få ganska bra platser endå. Och när man fått platserna, så väntar man. Man väntar och väntar. Man väntar igenom ett kasst förband och igenom en halvtimmes försening. 

För sen står han där på scenen, och det är som om att han drar med sig magi upp på scenen. Och så undrar man hur fan man hellre ville stanna hemma istället för detta. Sen sjunger han "jag vet vilken dy hon varit i" och så kramar man om sin bästa vän och tänker hur otroligt det är att man hållt ihop i fyra år. Sen slutar han sjunga efter halva "pistol" och publiken som kan texten utantill sjunger resten av låten tillsammans istället, och då tänker man att det var nog fan det finaste man varit med om. Sen kommer sista låten, raden "och jag tror, att när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än", fyrverkerirena och tårarna. Och så är det slut. 

Sen kommer man hem, somnar, vaknar och skriver en alldeles för lång text om en av de bästa kvällarna i ens liv för man vet inte riktigt hur man ska hantera det.