OSLAGBARA
Och tillslut kom den där sista kvällen, med mina bästa människor. Och jag vet inte riktigt hur man skriver om kvällen, för inga ord eller meningar känns värdiga för att beskriva känslorna.
För när man tillslut står tillsammans allihopa ute på skolgården i ett sista ringsamtal, och tittar ut över alla, i den sekund då man förstår att det är sista gången, då brister det. Tårarna strömmar ner för kinderna och man ställer sig i den tryggaste famnen man vet och gråter. Sen verkar det inte finnas ett slut på tårarna. Så man kramar alla, försöker få fram lyckoönskningar med sin söndergråtna röst, säger "jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig nu" till någon man spenderat så mycket tid till att hata, man har en bästa killkompis som man aldrig innan sett gråta som nu gråter ner ens axel. Och sen efter vad som känns som en evighet går man, man sliter sig bort från de som står kvar, man ropar "glöm inte bort mig nu" till någon man inte vill förlora, också vänder man sig bort, går mot bilen som ska hämta upp en och man tittar inte tillbaka. Man gråter så mycket att man håller på att ramla ihop men vänder sig inte om för om man gör det skulle man aldrig kunna slita sig därifrån igen.
Hur hanterar man ens att något så vackert som vår klass är över, borta och förbi. Jag vet inte.
Kommentarer
Trackback
